årskrönika 2008 – har man egen blogg kan man skriva krönika

Det är ju många krönikor i tidningar, tv och på internet nu inför nyår och jag tänkte, ”varför inte skriva en egen personlig krönika?”. Och jag har ju mediet för att kunna göra det. År 2008 har ju trots allt varit det mest händelserika år hittills i mitt liv. Tänker jag efter så är det så många stora händelser att det knappt går att begripa. Detta reflekterade jag till viss del över redan i januari 2008. Jag visste att det skulle hända mycket, men vissa saker hade jag inte en aning om. Som att vi skulle bli föräldrar. Den absolut största händelsen hittills i mitt liv.
Året inleddes med en treveckors-resa till Thailand tillsammans med familjen. En av anledningarna till resan var firandet av mammas 50-årsdag. Helt klart en stor händelse 2008. I samma veva som att mamma fyllde 50 fick jag besked från Sverige att vår C-uppsats blivit godkänd, väl godkänd till och med. Inte så märkvärdigt kan tyckas men det betyget satte sista spiken i kistan för min utbildning. Jag var äntligen färdigutbildad informatör. Jag behövde inte leta efter jobb länge utan fick dagen efter besked på mailen från chefen att jag fått ett vikariat som webbkoordinator. Nu kunde jag ta semester på riktigt! Det fanns inte några hinder alls i min väg kändes det som.
 
Februari månad bestod av endast ett blogginlägg. Detta mycket för att jag börjat mitt nya jobb på Högskolan i Halmstad vilket gjorde att jag hade begränsat med tid och ork och även för att en flytt till nya lägenheten var förestående. Det är jobbigt att flytta men nu, nästan ett år senare känner jag att vi verkligen kommit till ro.
Mars upptogs mest av att få alla möbler på plats i den nya lägenheten och mycket fokus låg på mitt nya jobb, därav en något fattig bloggskörd även den månaden. I mars förändrades dessutom vårt liv radikalt på en annan punkt. Hellen gjorde grav-test och testades positivt. Vi skulle bli föräldrar! Jag hade alltid sagt att jag ville plugga färdigt och ha ett jobb innan vi gav oss ut på det äventyret och det var ju kirrat. Ett tag tyckte jag även att jag skulle ha minst en miljon på kontot innan jag var redo att bli förälder, men de planerna gav jag upp för längesedan. Nu började den långa väntan, nio månaders väntan för att vara mer exakt.
I april fick jag besked om att jag var ”skyldig” CSN 11 500 kronor för att jag tjänat för mycket pengar under mina studier, något som var käpprätt åt skogen. Ett välformulerat brev ändrade dock på den saken och det slutade med endast 1500 kronor i ”böter”. Som tur är, för de som fortfarande pluggar, kommer de höja fribeloppet till 130 000. För lite tycker jag men bättre än innan i alla fall. När jag fick mitt examensbevis på posten fick jag i alla fall kvittot på tre och ett halvt års slit i skolan. Det får vara värt pengarna jag lånat från CSN. En annan sak jag bloggade om var Kleerups senaste låt just då, Longing for Lullabies, en låt som jag fortfarande tycker är alldeles underbar. Den får till och med plats i min lilla krönika och lägger ett härligt skimmer över inlägget.
Kleerup feat. Titiyo ”Longing for Lullabies”

Under våren och början av sommaren bloggades det rätt så sporadiskt men andra juni tog det fart ordentligt igen. Då flyttade jag till egen domän, petterknutsson.se, och började blogga med hjälp av det utmärkta bloggverktyget WordPress istället. Detta innebar även att bloggen fick en nytändning och till en början pallade jag med ett inlägg om dagen. Min nya site såg ut ungefär som den gör idag även om det tillkommit en del förbättringar som till exempel Google Friend Connect och Facebook Connect som ni gärna får testa. Ni hittar båda längst ner i högerspalten.
18 juni var dagen då jag verkligen drog in privatlivet i bloggen. Då tillkännagav jag att vi var gravida och det var även första gången Albert var med på bild och en del av webb 2.0-sfären. Det var faktiskt en rätt så fräck känsla.

Sommaren flöt på och Hellens mage växte och växte. Jag njöt av min första långsemester någonsin. Tre veckor i sträck som jag vid 27 års ålder aldrig haft tidigare. Det blev som vanligt alldeles för lite wakeboardåkande men några riktigt strålande kvällar på havet fick vi. Sommaren var ändå riktigt, riktigt härlig.
 
20 november hände det vi väntat på så länge. En vecka för sent kom vår efterlängtade bebis som visade sig vara en pojke. Vi beslöt att kalla honom Albert, efter mig, farfar och Hellens pappa. Det var helt klart det härligaste jag varit med om i hela mitt liv och förlossningen var så otroligt…förlösande. Vi fick mycket cred från barnmorskorna för vårt teamwork och enligt en av dem var vi de bästa lagarbete hon sett mellan ett par på över tre år på Halmstad BB. Det är ju ytterst subjektivt sagt av henne givetvis men inte desto mindre hedrande.

Han är det vackraste jag sett och han utvecklas dagligen. Nu har han börjat följa en med blicken och skrattet är inte långt borta. Han har dessutom gjort några trevande försök till att jollra och jag har fått några leenden som bara får en att smälta. Tyvärr inget som fastnat på bild…ännu. Vänta bara så ska ni få se!
Bloggen har på sistone dominerats av inlägg om Albert och det kanske inte är så konstigt bloggen kommer leva vidare i samma form som innan, med samma blandning på inlägg. Kanske nååågot större fokus på min kära familj.
Ursäkta för alla superlativ och som genomsyrat min krönika, men det är ju inte lätt att låta bli när man haft ett minst sagt omtumlande år. Det kan också hända att jag glömt något i min krönika och kommer ni på något så skriv det gärna i kommentarerna. Jag hade ju kunnat skriva en massa blaj om att iPhone lanserats och inköpts, ny bil införskaffats etcetera men sådant spelar inte så stor roll när man blickar bakåt i tiden. Då upptäcker man det stora i livet. Allt materiellt kan lätt få stå åt sidan för att lämna plats för viktigare saker. Usch vad krystad stämning det blev nu, men det är ett faktum. 

Hälsningar en fortsatt mycket glad och lycklig Petter