Nu går jag offline – Vi ses om 10 080 minuter – Hejdå

Ja, du läste faktiskt rätt. Jag har efter en diskussion som började på internet (what else), lite mer exakt på Twitter med @kentos, beslutat mig för att gå offline i en vecka.
Ja, precis. Alltså försöka att inte använda internet överhuvudtaget i sju dagar. Märk väl. Jag skriver försöka, för att jag är säker på att jag kommer att göra något omedvetet snedsteg eller två.  Jag tänkte egentligen börjat i går (måndag) men det får bli lite asymmetriskt med start kl. 14.00 i dag istället.
Varför? Ja, det är i alla fall inte fött ur det långtgående snacket i media kring ämnet och relationen stress och internet. Inte heller baserat på all forskning som faktiskt görs i ämnet. Nu orkade jag inte rota tag på en massa exempel eftersom jag redan börjat mitt nedvarvande men här och här finns två exempel på artiklar som berör ämnet på ett eller annat sätt.
Jag tror dock det kan finnas ett samband även för mig. Jag känner mig inte direkt stressad över att ha tillgång till internet men eftersom jag har det så tätt knutet till mitt yrke och min intressesfär försöker jag att i största möjliga mån hänga med och vara närvarande, ofta med ”jag får ju inte missa något!” i huvudet. Det händer också dagligen att jag stöter på intressanta artiklar, blogginlägg och tweets som har med mitt arbete att göra och det här ger mig en chans att verkligen koppla bort jobbet.
Så jag har en konstant närvaro och är nåbar i princip alla dygnets vakna timmar och jag är betydligt mer nåbar via internet än via telefon. Jag har upptäckt att för mig finns ingen direkt minimering av användandet. Att jag har semester innebär bara ännu mer privattid på internet. Det här är enda alternativet för att testa hur djupt rotat internet är i mig själv. Jag misstänker att det sitter som roten till ett 1100 år gammalt olivträd och det är fine. Jag är mest nyfiken på hur jag själv reagerar. Jag behöver helt enkelt den här tiden och när jag är tillbaka kommer jag tillbaka i minst samma omfattning som tidigare. Men med en erfarenhet rikare.
Jag har vidtagit några åtgärder för att göra experimentet så lyckat som möjligt. Jag har tagit bort appar (Facebook, Twitter, Intstagram etc.) från telefonen för att undvika enkla misstag och även för säkerhets skull stängt av mobildata på mina enheter (iPhone och iPad). Utöver detta har jag säkrat att jag har tillgång till musik under experimentet genom att göra en ansenlig mängd Spotify-playlists tillgängliga offline, eftersom jag för längesedan slutade att köra musik lokalt via MP3. Jag kan inte strypa internetlinan helt och hållet (vilket vore enklast) eftersom andra medlemmar i hushållet använder, och ska få använda, internet. Det är en del av utmaningen.
Jag har inte satt upp något stort omfattande regelverk kring det här i övrigt utan offline-gåendet är ett rätt hastigt ingrepp. Jag kan säga redan nu att SVTPlay kommer att användas när sonen vill se sina avsnitt av Fåret Shaun och sambon får givetvis använda internet eftersom hon inte är en del av experimentet.
Det finns klart en djupare och kanske mer allvarlig tanke bakom experimentet också som jag inte kommer gå alltför djupt inpå. Men den djupare tanken handlar om att göra mig mer fysiskt närvarande, och göra mig mer tränad att gå offline när jag känner för, om än för ett kort tag. Jag är trots allt alltför ofta en del av internet hela tiden och det avskärmar mig stundtals från det fysiska livet. Jag är normalt sett en förespråkare, en påhejare, en utmanare att man ska vara minst lika närvarande på nätet som man är i fysiska livet men nu vänder jag på det för en vecka. Framför allt kommer det gagna mina barn (som inte på något sätt lider men i dag men ändå) som kommer få min odelade uppmärksamhet till 100%.
Jag kommer under experimentet, för det är faktiskt ett experiment för mig, att skriva ner lite tankar, intryck och även snedsteg och publicera dem här om lite mer än en vecka.
Så med publiceringen av detta blogginlägget säger jag hejdå så länge. Vi ses om sju dagar, eller 168 timmar, eller 10 080 minuter om du så vill.
Hejdå!